///

Den senaste tiden när jag lagar mat på kvällen har jag alltid en fransk film påslagen i bakgrunden. Jag upprepar vissa ord som jag förstår. Ibland vänder jag mig om för att se ifall jag förstår lilla minsta av det de säger. Ofast har jag bara fått ett ord rätt, men det räcker för att jag ska vända mig om igen med ett belåtet leende och fortsätta hacka lök. 
 
Frida sa att Bodil malmsten är en relatable person, bara för att hon fortfarande inte har koll på sina papper. Relatable. 
 
Tröttheten kommer i vågor. Jag kan ha bra dagar där jag faktiskt går i rask takt till föreläsningar, där jag antecknar ivrigt i mitt billiga kollegeblock. Efteråt diskuterar Matilda och jag högljutt och jag vandrar lika raskt hem igen. Middagen tillagas och jag sitter vid bordet tills jag gäspar och gnuggar ögonen. Sicken bra dag det har varit, tänker jag när jag är påväg att somna. Nu är jag tillbaka på banan igen, tänker jag.
 
Letandet efter anledningar borde vara som skattjakter och inte som ångestladdad balansgång på rep. Dåligt är majoritet men den här snubblandet på räkmackan är väl kul. En trött student som klagar är inget nytt. Det är inte synd om mig. Relatable? 
 
C'est bon, J'en peux plus. 
Jag har ingen koll på mina texter. Du å ja, Bodil. Du å ja.