////

Pausen är fortfarande aktuell. Den tar form i hemstaden där allt är som vanligt. En morgon innan träningen tog jag en promenad på Öster längs ån. Alla studentminnen tog över hjärnan och jag kände mig väldigt vuxen. Inte gammal, utan mer mogen. På den tiden ramlade jag fram och tog alltid osäkra steg. Idag vet jag exakt hur jag skulle styra min kropp i rätt riktning. Alla val jag gör är uttänkta ordentligt för bästa resultat. Det är nästan som att genom livet glömmer man bort att gå för att sedan en dag lära sig det igen. 
 
Annars? 
Mitt krypin och en vinkväll i Kiruna ropar på mig. Om nätterna är frustrationen påtaglig och jag fantiserar så sömnen får stryk. Sista helgen på året har spenderats med familjen i soffan och med Linus på gymmet. 
Min systerson kan springa nu. Det är fint för han lär sig hålla balansen bokstavligen, och alla steg är i en förvirrad riktning som leder honom till oväntade lådor och människor. Allt är en överraskning för honom, och nästan alla slutmål är positiva. Han lär sig genom gråt och rädsla. Snart är hans steg uttänkta för att sedan ramla fram på trottoarer och skrapa upp sig själv. 

Kommentera här: