//////

4 vilsna själar börjar ta plats i mitt dagboksdokument på datorn. Jag försöker låta bli att lura mig själv om att allt är förevigt. Även om det är lätt, och nästan lite skönt att gå runt blind i några minuter. I går stod jag på ett fält och tittade på fullmånen medan mina kompisar lekte i snön en bit bort. På avstånd hörde jag skratt och lekfulla skrik. Det slog mig just då, att jag blivit blind. Allt är oundvikligt. Själen försöker bygga upp något för att sedan med besatthet i blodet titta på när allt rasar i slow motion. 
 
Jag kommer tillbaka till verkligheten när månen försvinner bakom tunna moln. Melankoli kryper fram tillsammans kylan som biter sig fast i benen. Lungorna fylls utav minusgrader och jag tittar på mina vänner som famlar runt i snön som barn. Jag ska bara blunda några minuter till. 

Kommentera här: