///

Björksav luktar som sprit och du, Gun-Britt sundström, är en gnällig cyklist. Men du skulle nog hellre använda beskrivningen kverulat med passion för hållbarhet. Kulturmänniskor och era synonymer alltså. Ni är så petiga med era ordval. Inte ens ordet petig skulle smaka gott på era tungor. 
 
Min lärare Tom är expert på ordbajs.  
Han sa i dag:
Vi kanske ska ha med
någon
som kan ha
någon typ av
beslutande funktion
i någon typ av verksamhet
i termer utav
funktion. 
 
Vilka kontraster det finns. 
 
 
Att jamma är samma sak som att hångla och det kan jag aldrig sluta tänka på när föreläsningarna blir för tråkiga. (Det vill säga, när Tom börjar ordbajsa för mycket.) Jag dagdrömmer och skäms när jag inte har något att bidra med i diskussioner.
Men lyssna på det här! Smaka på dessa ord, Gun-Britt, 
att jamma 
är samma sak
som att hångla 
Är inte detta det vackraste ni har hört? 
 
Jag ska sno en sprängticka i morgon i kyrkparken. Jag kommer hålla hårt om fickkniven i jackfickan och när ingen ser ska jag skära loss en bit av tickan. Vilken hycklare jag kommer vara mot min klass när jag predikar om allemansrätten och hur väsentlig naturvård är. Vilken OPETIG och DÅLIG människa jag är. 
(Jag kan höra dina tänder gnissla nu, Gun-Britt.)
 
Nu borde jag sova. Nattmat av tankar är slut. Hoppas du är mätt. 
 
Juste, en sak till,
Jag lånade en bok av dig i dag, Gun-Britt. Bara helt random liksom. (Sluta gnissla tänder!).
När jag kom hem snackade jag med tvillingen i telefon, och jag fick reda på att du är hennes favoritförfattare. Det där måste vara någon typ av övernaturlig tvillingkraft, eller hur? Vi talar ett språk som vi är knappt medvetna om, som vi inte ens kan förstå. Nej, inte ens du Gun-Britt eller alla andra kulturtanter skulle kunna översätta tvillingarnas hemliga språk. 
God natt. 
 

vuxet

Det blev ett vinglas till maten. För jag är vuxen nu, mamma. Min vita skjorta är skrynklig för jag är ju fortfarande rätt så ung, eller hur pappa? Jag är på konstant jakt efter en värme som gör allt sådär... varmt inombords en, ni vet? Jag är säker på att jag kände den värmen när jag låg i mammas mage. Nu är det svårare för man måste skapa den där värmen själv. Inte ta den från andra. Men jag betalar hyran i tid, jag kan unna mig mjukost och vin på kvällarna för lönen, jag tvättar och har en egen doft. Men ändå så känns allt så kallt ibland. Jag relaterar till maggios ord att man alltid vill ha det bästa, men man vet inte vad det bästa är. 
 
Är jag nöjd i klarhetens enformighet? Jag söker efter dimma och regn, men då känns allt så jävla kallt. Om man inte köpt nya lampor eller ljus. Det är ju rätt så vuxet. 
 
Blir det sådär varmt då, mamma?